Hej!

Okej, nu drar jag igen den här bloggen igen.

Anledningar:
Jag fick så mycket omotiverad positiv kritik för olika saker förra veckan, så mitt ego har vuxit till obehagligt stora proportioner.

Jag har fortfarande synthproblem.

Jag funderar på att gå i terapi.

Jag börjar få 40-årskris och undrar fortfarande om vuxensaker som bil, hus, lantställe osv.

Vi kollar och ser vad som händer.

Mvh Snart 39 och lite ont i kroppen

Ok jag värmer upp lite igen.

Jag funderar på om jag ska göra en ny blogg som handlar om
- Ilse väldens finaste som jag kan peppra med filmer från vår DV-kamera som jag äntligen lyckats få att prata med iMovie
- Mina fortsatta synthproblem
- Min pappa/föräldra/vuxenångest aka The Rat Race eller varför jobbar inte jag i kostym?
- Min jobbångest, märkliga, märkliga SVT och min jakt på ett annat jobb
- Den totala avsaknaden av att gå ut (som kanske resulterar i att jag börjar gå ut mer igen)

Det är ju terapi för mig att prata och skriva om mig själv, så jag borde verkligan ta upp det här igen. På något sätt.

Jag är så sjukt långsam

Och dessutom hittar jag inte formen.


Den här helgen har jag haft krigsromantiskt Indochine-tema. Det började med att jag såg en medioker men våldsam Vietnamfilm i fredags, samma kväll som jag och Okee åt kött och gick igenom våra privata i-landsbekymmer. Jag gick hem och kollade på TV, Okee packade väskorna och åkte till Costa Rica för att surfa.

Hur som helst blev jag helt besatt av Vietmankriget och till slut även slaget vid Dien Bien Phu, 1954, då fransmännen som den första kolonialmakten i västerlandets historia fick stryk av en inhemsk armé. Fransmännen drog, men det var också upptakten till det som senare skulle bli Vietnamnkriget, i och med att kommunisterna tog över och USA blev rädda för en dominoeffekt. Mycket Googlande hela helgen, och nu har jag avslutat med Den stillsamma amerikanen på TV4, som utspelar sig precis innan. Jag är ju krigsromantiker alltså.

I fredags var det min kväll: Först var vi på Baguz med hela familjen, och åt sista måltiden.


Sedan åkte jag, Okee, Klaus och Patrik till Villes och Staffans suveräna fest Första hjälpen! Första hjälpen är bästa festen i Stockholm just nu, och den här gången var det på en technobåt!



Jag kom hem. 02.47. 03.20 vaknade Ilse och gallskrek till strax över fem.

Min dotter, Ilse, har en sjukt jobbig period just nu. Vi får inte sova på nätterna. Lena tycker att jag överdriver.


Dessutom har jag varit på begravning i Polen.

Min favoritkusin Darek har dött, bara 44 år gammal. Som alltid i Polen är begravningen tre dagar efter dödsfallet, så det var snabba ryck för mig och mamma som flög ner med Norwegian till Warszawa. Vi bodde hos mammas kompis Malgosia och fick låna hennes och hennes man Piotrs Fiat Stilo kombi för resan till Brodnica där Darek bodde och där begravningen var.

Darek låg föst i en öppen kista, sedan var det mässa i kyrkan och sedan sänktes kistan ner på kyrkogården. Det verkade som om hela stan var där, kyrkan var proppfull. Sjukt hetsigt att resa upp och ner på bara två dygn, men nu känns det bra att ha varit där och det var roligt att träffa alla igen (det var ju ett och ett halvt år sedan sist).

Slutligen en bild på min mamma, min pappas brors änka Tosia och Dareks mamma, tant Jadzia (också en favorit).

Vilken röra

Idag kom Bingo Royale-stormen. Tack vare att vi har världens krångligaste interna projektorganisation så lackade min chef A ur för en kommunikationsmiss i lördags, och besserwissern B försökte sätta dit mig genom att ljuga. Mycket obehagligt.

Min kollega C gjorde en bra analys av ledarskapet på min avdelning: En bra ledare ska kunna delegera, men ändå ta ansvar och stå för vad medarbetarna gör. En bra ledare förnedrar och skuldbelägger inte sin personal på möten, utan är konstruktiv i grupp och ger personlig kritik individuellt. På min avdelning ger ledarna alltid kritik i grupp, aldrig personligen, och är sällan tydliga med vad som är deras eget ansvar. C satte fingret på något som jag inte kunnat sätta fingret på på två år.

Inte vidrigt gütt

Jag blir bara arg när jag ser playlisten till Terry Ericssons "Svensk indie"-samling.

Det är nämligen inga bra låtar på den. Eller, det är det, men de som är bra har man redan tröttnat på, och de som man aldrig lyssnade på, tja det var ju inte bra. Menlös skiva helt enkelt.

Bäst är första låten från 1988 - med Happydeadmen! Eller , faktiskt (och det här är väl det närmaste jag kommer en offentlig avbön) så är ju Concretes "On the radio" sjukligt bra.